ÄNTLIGEN! Äntligen tror jag mig känna det där som "alla andra känner". Kärleken. Lyckan. Pirret. Det jag pratar om är känslorna till min sambo. För både under och efter min graviditet har jag gått in i mig själv, slutit mig själv kring mitt ego, mitt foster och nu min son. Byggt någon slagt skyddsmur kring mig och mina känslor, eller iallafall riktat alla de känslorna och den kärleken jag har till mitt hjärtegull Elton. Detta har resulterat i att jag inte haft så mycket över till B- vilket i sin tur gjort att jag glidit längre och längre ifrån honom.
Men nu... Har något väckts till liv- jag känner det igen. Jag känner längtan när han är på jobbet och jag känner fjärillarna i magen då jag iaktar honom på avstånd. Äntligen är jag på rätt väg. Inte längre ska jag inte svältföda min man på kärlek.

Så enligt mig själv är vi snart som "alla andra" som är så otroligt lyckliga 24/7 och inte har ett enda bekymmer i världen, trots bjöjor, skriknätter och bebistrots... Shit, att ni klarar det alltså- vara så lyckliga och "happily ever after" fast era liv vänts upp och ner. GO U GUYS! Snart är jag ikapp er...