Iallafall om man är ute efter superkrafter... Visst känner man i kroppen ibland att man är ganska slut- men det är liksom inget man direkt lägger märke till eller gör något åt- istället blåser man bort det som om man blåste ut ljusen på en tårta. Refererar jag till mig själv så skulle jag beskriva mig själv som en Duracell-kanin, eller nån som är hög på nån discodrog. Inte nog med att man är ockuperad till MAX när lillkiddo är vaken- när han somnar, det är då den riktiga speedigonzales morsan kommer fram. Diska- damsuga, städa badrummet, rama in kort, betala räkningar, sortera, organisera, tvätta, pynta, dona och dekorera, vattna blommor träna och har jag tur så hinner jag till och med duscha ibland.

Idag har varit en sån där SPEEDO dag som jag kallar det för. 12:00 kastar vi oss iväg till IKEA- liten somnar i takt med Simmantorp. PERFEKT TÄNKER VI FÖRÄLDRAR. Vårgårda- discobebisen vaknar och börjar göra ifrån sig en himla massa ljud, alltifrån opera till nån form av bebis rap, observera att han häremellan får vad jag skulle vilja kalla HYSTERISKA VANSINNESUTBROTT!!! Iallafall väl framme på IKEA rusar vi igenom butiken, kastar i saker i vagnen som vi tror oss behöva (då vi valt att spendera tusentals kronor på vår snälla sons framtida rum). Väl framme vid kassan börjar både jag o discosonens pappa bli rejält varma i kläderna. Pappan har svettiga kläder och mammans smink hänger någonstans nedanför knäskålarna. Lilleman hänger på  höften, skriker, tjoar och slänger sig åt alla möjliga håll och kanter, pappan lastar på bandet, mamman försöker tränga sig förbi allt folk som av nån konstig anledning bara älskar att stå ivägen för min vagn. Packar i påsar- lilleman på höften, svett i håret. Ut i bilen, tråååångt i bilen, skrikande unge från start till stopp i bilen. Men vad gör väl det? Vi har ju Lördagsutflykt... :-/

Väl hemma propsar fortfarande liten på att totaldemolera sin mammas kropp, hänger i håret, hoppar på höfterna, drar i öronen, nyser mig i ansiktet, orsakar tinnitus, slickar på halsen- nåväl, skillad som jag är låter jag mig inte stoppas av en grinig bebis. HÄR SKA PACKAS UPP, MONTERAS OCH PIFFAS TILL- ENSAM- Discopappan får nämligen dispans, han drar till jobbet- satan vilken LYX!

Nu, ungefär sådär sex timmar sen vi kom hem sover liten, jag, Duracell kaninen har i stort sett gjort klart kiddos rum, monterat säng, byggt byrå (tog 3tim att göra ensam, inget att rekomendera), hängt upp tavlor, städat lägenheten, ätit Daim, ställt upp nya lampor i fönstrena,- allt detta samtidigt som jag var 5e minut sprungit in i sovrummet o kollat till min skatt. (Igår vaknade jag nämligen av att han hade andnöd.) Åh här sitter jag nu , pigg som en lärka i soffan, ganska nöjd faktiskt- inte helt (för sån är jag), därför har jag gjort en lista över massa saker som ska göras i morgon. Discopappan kommer älska en aktivitetsdag på sin enda lediga dag- NJET!
(Bilder på rummet kommer upp under morgondagen)

Så åter till rubriken, vi mammor vi klarar fan allt, det finns inget som är omöjligt för oss, hur trötta och hängiga vi än är. Ikväll när jag släpade ut ett shabrak till skänk och drog in en annan byrå på nätta 46kg pratade och peppade jag mig själv- JAG KAN DET HÄR, JAG ORKAR DET HÄR, JAG KLARAR DET HÄR- INGENTING ÄR OMÖJLIGT, och mycket riktigt så gjorde jag det, trots att jag bara sovit knappa två timmar i natt. Och jag vet att jag inte är ensam, så-  Nu i midnatt slår jag ett slag för oss mammor- Fy fan vad vi är bra!